.

Hör regnet slå hårt mot den iskalla rutan
hör hur bilarna susar medans en annan bils alarm tutar
ber mina innersta tankar att sluta och låta mig tänka klart
försöker sätta ett leende på mina läppar och klara av ännu en dag
men inget kan bli bra om man inte kan finna tillit för sig själv
ljuger om hur jag mår och gråter ut varje kväll
ger mig själv en smäll för att jag svikit allt jag står för
kämpar ständigt för att orka och för att visa vad jag går för
har inget att göra med hur jag mått förr lever i detta nu
men ibland vill jag inte leva alls bah låta skiten ta slut
sitter med fingrarna i kors och nynnar på nått ljud
ensam på någon bänk och blir bländad av nått ljus
kanske kan jag vandra vidare med en liten nypa utav tur
vill ej befinna mig i detta nu vill bara va nån annastans
vara en annan man som aldrig lovat någonting
en skugga under molnen som bah vandrar omkring
finnas men inte synas helt befriad från all tid
en helt ny personlighet med ett helt nytt liv
slippa all skit och slippa bära bördan som blitt en plåga
slippa all ångest och äntligen kunna sova
försvinna till där ovan och få leva i drömmen
inte känna något alls bara vandra i sömnen
men jag är den jag är och min själ den är sönder.
Upprepar allt jag sagt, gör det gång efter gång
tills mina känslor får eget liv och bildar en sång
bildar en gång och jag kan gå en egen stig
trött på att bära runt på masken och inte ha ett eget liv
vill kunna ta detta kliv och förändra mig helt
tills dess sorterar jag mina problem i mitt liv i sin del efter del
vill kunna känna mig hel och slippa hoppa på ett ben
en ständigt dröm som bara gnager vad är det jag inte ser
känns som om det finns så mycket mer och att lösningen är nära
men med slitna skor och helt utan sömn är bördan allt för för tung att bära
ser mina mål i livet, inte längre lika värda
ärligt talat vet jag inte hur jag ska kunna leva såhära.
Snubblar över orden medans tungan slår en knut
här hur trummorna slutar banka och melodin har har nått ett slut
jag blickar bort i gråa tunneln och börjar sakta se ett ljus
sen slår tankarna till och jag står bland massa hus
tillbaka i mitt liv gör samma sak om och om
ångesten kommer i intervaller, och knockar mig gång på gång.
Har hela livet påstått att alla kan ställa sig upp
alla kan finna skatten där på botten med en nypa luft
jag trodde på det där en gång men har tappat all lust
men jag har ingen ork kvar och jag finner ingen tröst
jag försöker skrika på hjälp men i en tom värld hörs ingen röst
fulla för kärleken en lång evig törst
har tusen saker som jag vill, men försöker sätta mitt välmående först.
Finns inte nu och kommer nog aldrig att finnas
någon som kan förstå mig trots att jag spenderat x antal timmar
med att styra pennans dans med min skakiga fingrar
men såren har lindrats har blivit självlärd och insett min sanning
vågar jag lita på allt nu är det värt denna chansing?
Eller ska jag bara ligga här igen ännu en sömnlös natt
och inse att inget funkar medans jag suckar ut...Fuck.
LillaLivet


''Sanningen vilar bakom varje mans lögn''